stillstanding

har nu sprungit, det gick bra. först läste jag ut "The Deathly Hallows" så nu blir det lite tomt ett tag, jag har följt Harry i en månads tid. är nyfiken på hur storyn kommer att skildras på bioduken och kan bara hoppas att de som gör de resterande filmerna tar historien på allvar. det är en allvarsam historia.

#####################################################

blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus
och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför
Gunnar Ekelöf

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Sioux Prayer of Passing

Never the spirit is born
The spirit will cease to be
                        never
Never the time when it was not
End and beginning are dreams
Birthless and deathless
                        and changeless
Remains the spirit forever
Death has not touched it
                        at all

Dead though the house

                        of it seems

i dag kom de som vi jobbar för (dvs eleverna). skönt att bli påmind om att det faktiskt är dem vi ska jobba mest med. ettorna, nyfikna, blyga, storögda och tvåor och treor - gamla bekanta, kul att träffa igen. en elev vågade sig tom in i Ordförrådet! får se om det blir fler...

och varje gång tycker jag att jag har stenkoll och har det inte alls. är det inte fascinerande?

dagens clou; sopsortering

dagens lärdom; ingen skola utan elever

dagens självklarhet; upprop är sig trots allt alltid lika

dagens spetsfyndighet; vi är alla väldigt olika samtidigt som vi är otroligt lika (framförallt i vår förmåga att se allt från vårt eget perspektiv)

jag säger bara; Dumbledore! (läs HELA HP så förstår du vad jag menar)

Arketypen Wizard (jag tycker inte att det finns nåt bra svenskt ord för begreppet) innehåller kunskap, humor, humanism, mod. (ex; ovannämnde Dumbledore, Gandalf, The Wizard of Earthsea (Ursula leGuin, en annan favvo) Jag vill vara som de.

försökte lägga till en länk i går, men det var inte så lätt. nu får ni kopiera länken för att använda den, och det är det väl ingen som orkar? annars var det bilder på många fina bibliotek. ledig i dag, så det känns som lördag. trevligt med en extradag!

såg om 1408, the director's cut i går kväll. filmen blir mycket mer begriplig och hel i den versionen. jag förstår inte att inte regissören själv får bestämma över sin film. scener som var konstiga, nästintill obegripliga, i den första versionen - får sin förklaring + att man får mer backstory.

ja, alla dessa frågor...(och all denna svengelska...)

###################################################################

Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är, som dömer.
Ty därmed att du dömer en annan, fördömer du dig själv, eftersom du,
som dömer den andre, själv handlar på samma sätt.
Ur Paulus brev till romarna, 2 kap, 1 vers

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Jag äger ingenting
och ofta tryter kroppens bröd.
Men står jag här en stund
på stranden,
i sol,
eller i skogens skugga,
eller på bergets vindbespolta
krön -
mitt är allt!
Och ingen kan ta det ifrån mig:
jag har fått hela denna jord
till skänks.
Elmer Diktonius

Allt hände på en gång, snabbare än jag hann uppfatta det. Ett skarpt, nära ljud, en plötslig rörelse från något stort alldeles intill mig, en iskall kyla som genomträngde mitt kött och mina ben på ingen tid alls. Om jag bara sett någonting, men mörkret var totalt. Minnen forsade över och genom mig, som vattnet från en enorm damm som brustit. Det här hade jag varit med om förut, denna närvaro av något osynligt. Varje gång hade jag sprungit i total panik ifrån det, utan att vilja veta närmare vad det var. Jag hade vant mig vid att vara livrädd för detta, utan att ha en aning om vad det var. Den här gången skulle jag stanna och möta det, komma vad som komma ville. Nu visste jag hur det var att leva sitt liv i rädsla, att hela tiden backa när något skrämde en - backa tills man hade ryggen mot väggen och alla sinnen stängda mot omvärlden. Så kunde ingen leva, det var inget liv.

Framför, bakom, runtomkring - ett massivt mörker och en hotfull gestalt, outhärdligt bekant från tusen mardrömmar. Den kom närmare och närmare utan att komma fram och min skräck ökade exponentiellt utan att nå någon höjdpunkt, hur nu det var möjligt?

Då gjorde jag det modigaste drag jag någonsin gjort - jag stängde ögonen. Bakom ögonlocken - inne i huvudet - fanns det ljus, massor med ljus. I det ljuset såg jag klart vad det var som skrämde mig så. Det var döden, och livet, verkligheten, och fantasin, jag själv och alla andra. Jag är ledsen om det verkar vagt, men jag kan inte förklara det tydligare än så.

När jag öppnade ögonen igen stod min guide där, nu en varelse helt och hållet av ljus. Han lyste upp hela omgivningen, som visade sig vara en grön och otroligt frodig trädgård, full med blommor i alla färger och fågelsång.

"Välkommen!"

"Var är vi?"

"Där du alltid varit, du har bara inte sett det förut, det har varit för mycket annat i vägen."

"Är det här verkligheten?"

"Naturligtvis? Det finns inget annat än verklig het."

"Fast jag menar - jag vet inte riktigt vad jag menar..."

"Det är en vanlig synpunkt i din situation."
"Vilken är min situation?"

"Det bestämmer du själv."

Sedan var han försvunnen igen och jag var tillbaka i min lägenhet, där strömmen kommit tillbaka och TV:n sände ut matlagning i etern.

"Jaha" sa jag högt ut i natten, "och nu då?"

"Det är nu livet börjar." svarade en röst från överallt och ingenstans.

Och vet ni vad - jag tror honom.

Människan är pajen som bakar och äter sig själv och receptet är åtskillnad
Alaisdair Gray, "Lanark"


Tala tala
det är vår skyldighet
mot dem som talade
medan de ännu
                    hade läppar

Helga Henschen


Och folket i staden pekade och sa:
se där kommer den galne drömmaren
Och den galne kände stålet mot
sitt hjärta
Folket var kloka drömmare
med inhägnade egnahemsdrömmar

Den galne såg det öppna landet
med det klara ljuset
Och i drömmen fanns inget staket
                              omkring...
Harald Forss

Det enda sättet jag hade för att mäta tidsåtgången var min tilltagande trötthet och törst. Jag började ångra att jag inte frågat mer eller förberett mig mer. Men jag bestämde mig för att inte be om hjälp förrän det var alldeles nödvändigt. På något sätt insåg jag att jag var tvungen att klara av den här uppgiften på egen hand. Det var så tyst att jag bara hörde min egen andning och mina steg mot golvet, som kändes som det var av sten.

Minnen började komma tillbaka. Situationen kändes väldigt bekant. Guiden hade jag ju träffat förut, men när? Det måste ha varit längesedan, när jag fortfarande var barn. Han hade aldrig gett mig något namn på sig själv, men jag hade kallat honom den svarte inför mig själv. Jag hade inte berättat om honom för någon och till slut hade jag glömt honom. Tills i natt, då.

Jag kanske hade blivit tokig? Men vad var det att vara tokig? Att förlora kontakten med verkligheten? Men är vi då helt överens om vad som är verklighet? Jag hade inte förlorat kontakten med mig själv, jag kände mig mer i fas med mig själv än jag gjort på mycket länge. Inte förrän jag tvingades vakna upp hade jag förstått hur djupt i sömn jag varit, dag som natt. Min rädsla hade fört mig långt från mig själv, tills jag inte längre visste vem jag var. Och vad fanns det att vara rädd för? Bara rädslan själv.

"Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd" som Tove Jansson låtit någon av sina figurer säga. Snusmumriken, kanske? Det lät som något han skulle säga. Eller Muminmamman kanske?

Jag stannade upp och koncentrerade mig på alla mina sinnens intryck. Inga ljud hördes, ingen lukt kändes, den svaga vindpust jag känt var borta. Lite ljus nådde ögonen, men varifrån gick inte att säga. Det var som det kom från väggarna, men när jag gick närmare för att se mer precist vad som gav ljuset, försvann det. Vad betydde allt det här? Jag snurrade långsamt runt. Det fanns ingen skillnad mellan rymdens åtta riktningar. Jag blundade igen och prövade riktningarna med medvetandet, istället för med sinnesintrycken. Då hände något häftigt - inne i huvudet lyste en väg upp som en solstrimma, tydligt som dagsljuset. Jag såg inte vad som fanns i slutet av ljuset, men tvekade inte över att det var rätt håll. Vägen fanns inom mig, den svarte hade haft rätt. Nu gällde det bara - vad var det? Vad i helvete var det!