stillstanding

dessa tre bilder är alltså från Kvarntorp, eller Konst på hög. Fler bilder kommer framöver på bloggen, tog de coolaste, mest kända först. Lars Vilks träbygge (som en koja byggd av drivna ungar) heter Waaaall, inte Arild, det är där han är född. (det är inte alltid så lätt att få allt rätt, som ni förstår vid det här laget...)

Nu kommer bilder från Tiveden! (alltså ovanför detta, dessa moderna tider är knepiga...)

23 juli

Skriver nu från en bit gräsmatta utanför en hyrd stuga i Tivedstorp, de enda ljud som hörs är betande hästar, syrsor, vinden i gräset och spridda röster. Solen värmer fortfarande, fast klockan är 19.30. Alice ligger vid mina fötter medan jag skriver detta på min bärbara (som var lite tjurig att starta i dag). Vi är båda aningens slitna efter färden hit, som var långtifrån rakt på. Hittade bra till Kumla, där vi klättrade upp på berget/slagghögen med skulpturer på toppen (konstpahog - för den som vill läsa mer), bilder bifogas. Vi fortsatte till Askersund, en jättesöt liten stad precis vid Vätterns norra ände, där vi gick runt i en och en halvtimme och fikade på ett väldigt gulligt ställe. Sedan krånglade det till sig, vi höll först på att hamna i Motala (ja, jag vet, det ligger HELT fel) och sen i Karlsborg. Men, efter många turer, där vi både fick vända och backa (körde en bit på en ridled) är vi nu framme. Jag har ätit köttfärspaj, duschat och ska snart sussa nanna.

24 juli

Ojojoj, vad vi har gått i dag! Vi började halvtio och höll på - med diverse raster + lunch - till halvfem. Det är väl imponerande? Vi gick fel först (and - what else is new?) så vi fick gå tillbaka innan vi kom rätt. Jag tyckte väl att kartan inte stämde med terrängen...Vi skulle på en led fram och tillbaka till Tivedstorp på 12 km och det blev nog nästan så långt. Men i morgon har jag bestämt att vi ska ta bilen, det känns lite beigt, men - som jag sa till hunden (dvs till mig själv) - gå över ett hygge, det kan vi göra hemma. Tog inte så många kort, bara på några kvigor och en tjärn inne i Nationalparken. Vi kom dit till slut, men då var det så sent att det i stort sett bara var att vända. Vi får titta mer i morgon - och ta lite fler kort.

Två kul saker hände; Alice stötte en älg (eller så var det jag, vi såg den samtidigt och den såg oss samtidigt) och vi simmade tillsammans (alltså inte med älgen - Alice å jag). Hunden badade många gånger, jag en. Det var lyxigt, vi hittade en liten badplats bara för oss.

Memento för framtiden dock, när det är torrt och varmt då behöver man två vattenflaskor - en till sig själv, en till hunden. Kanske lite reservproviant oxå, torkad frukt eller nåt. Men, det är väl det som är grejen, att man ska lära sig av sina misstag? (Men GUD va jag är trött på att hamna fel jämt!)

25 juni

Börjar med en dikt jag kom på när vi väl var framme - "hemma" igen -

Ont på nya ställen

får man av att motionera

Har jag en muskel DÄR

kan man få skavsår DÄR

och så vidare

intressant...

I dag har vi besett och begått Tiveden. Och, ja, det var värt resan hit. På förmiddagen gick vi till något som heter Stenkälla (se bild) och Stigmanspasset (dito). Sedan åkte vi till Stenkällegården, där jag åt lunch - riktig mat för första gången på två dar, även om det var för salt. Ett campinggetto, men bra om det är till ett sånt man vill och ändå ha nära till skogen. Eftermiddagen ägnade vi åt Trollkyrka ett och två. MYCKET klättrande upp och ner och det var VARMT. Till slut funderade jag skarpt över vitsen med att först klättra uppför nånting som man sen bara skulle klättra nerför igen. Men men, det är väl såna vi människor är. Alice följde tappert med hela tiden, utom upp till Stora Trollkyrka, dit fick jag släpa mig på egen hand. En god vän till mig har lärt mig att ser man en bergstopp ska man upp på den och det var henne jag "tackade" när svetten forsade nerför ryggen, andningen flåsade som en blåsbälg och knäna darrade som fiolsträngar - upp skulle jag och gjorde jag. Tack Eva! (jag menar det verkligen - världen ÄR vackrare uppifrån)

Vi badade i dag oxå, i en trevlig liten vik där jag sett storlom något tidigare. Bild bifogas, på viken, inte på lommen. Fåglar är knepiga att fota, antingen ger de sig iväg så baskans fort, eller oxå är de så sanslöst långt borta. Kan ha sett krickandhonor oxå, men vem vet...som sagt KIKARE. Om man nu orkar släpa på en sån, det får bli en liten en. Over and out for today, i morgon kommer en ny dag.

Plötsligt var vi framme. Min guide stannade och släppte taget om min hand. Jag såg mig omkring i ett mörker som började ge vika. Vi befann oss i ett enormt rum, med höga, raka väggar och ett tak som inte ens kunde anas långt ovanför oss. Vi var ensamma.

"Nu lämnar jag dig här och så får du ta dig tillbaka ensam."

"Va! Det kan du inte mena. Jag hittar inte, det är ju becksvart."

"Du kommer att hitta."

"Men vad är det för mening med det här? Det är det löjligaste -"

Det fanns ingen anledning att fortsätta tjata, han var borta. Styrkan i benen gav med sig och jag satte mig ner. Jag var trött. Fysiskt och psykiskt utmattad. Rädslan, som gett med sig medan jag hade sällskap, kom tillbaka - men inte lika starkt. Jag var övertygad om att om jag skulle be om hjälp, skulle han komma tillbaka, men att be om hjälp skulle i det här läget vara ett steg bakåt.

´Ok,´ tänkte jag, ´låt oss se här - vad kan det hela tänkas gå ut på? Jag ska ta mig hem igen utan att veta var jag är. Jag vet inte ens vilket håll jag kom ifrån. Det finns två sätt att hantera det; antingen försöker jag komma ihåg - eller känna - varifrån vi kom, eller också rusar jag runt helt planlöst. Det första sättet känns mest effektivt.´

Jag blundade, även om det var svårt att sluta ögonen när jag inget visste om var jag var eller vilka andra som kunde tänkas finnas där. Det var totalt tyst, men jag kände antydan till en vindpust från ett bestämt håll. Jag reste mig och snurrade långsamt runt, utan att öppna ögonen. Jodå, luften rörde sig definitivt i en särskild riktning.

´Då går jag ditåt. Det är alltid nåt att gå på, eller hur?´

Jag försökte övertyga mig själv om att jag hade en fungerande plan.

När man inte ser någonting börjar hjärnan fylla i bilder som inte finns framför en. Jag såg tiotals flytande svarta gestalter i gången framför mig, en korridor som jag kände mer än såg. De verkade inte hotfulla, men inte desto mindre gjorde de mig nervös. Jag visste inte vilka de var eller vad de ville. Min guide, som gick bredvid mig med ett fast grepp om min hand, sa ingenting. Jag sa inget jag heller. Situationen var märkligt välbekant på ett inte bara obehagligt vis. Jag både ville minnas och glömma för all framtid, samtidigt. Jag hade tusen frågor men ville inte bryta tystnaden som lagt sig mellan oss som en gammal vana. Vi fortsatte att gå, hur länge vet jag inte, tiden upphörde att betyda något den natten. Jag önskade att jag kunde tro att allt var en dröm, men man vet om man drömmer eller är vaken, tro mig. Något inom en vet alltid.

När jag tog hans hand hände två saker; jag fylldes dels av lugn - en förvissning om att allt skulle ordna sig - dels av odefinierade, suddiga minnen som började trängas precis i utkanten av medvetandets tillgänglighet. Detta gjorde mig förvirrad och under en okänd tidsrymd oförmögen att bestämma mig för vad jag skulle tänka och göra, en ovanlig men inte helt obehaglig känsla. När den gått över insåg jag att jag länge varit upptagen av att försöka fly från mina minnen och att det tagit väldigt mycket kraft. Jag bestämde mig för att gå rakt in i det här - vad det nu var - och försöka att inte vara rädd.

"Jag vet att du är rädd, men rädsla är ingen farlig känsla, lika lite som ilska eller sorg. Det är inte känslorna i sig som leder oss vilse, det är våra handlingar och jag är med dig för att hjälpa dig att handla rätt", sa den svarta gestalten till mig och nu var hans röst mjuk, som doften av gamla rosor.

"Då går vi", sa jag, med fejkad bestämdhet.

Så gick vi, rätt in i väggen, som inte längre var en vägg utan en dörröppning från mörker in i ännu mer mörker.