det känns som om
jag bara kommer mer och mer ur fas med min omgivning, jag tycker inte de vill detsamma som jag, funderar på samma saker som jag, strävar åt samma håll som jag. inte eleverna heller. en ensam ropande röst i öknen...fast jag är inte ensam och det här är ingen öken. fast kanske ändå...
Kommentarer
Trackback
