stillstanding

Det enda sättet jag hade för att mäta tidsåtgången var min tilltagande trötthet och törst. Jag började ångra att jag inte frågat mer eller förberett mig mer. Men jag bestämde mig för att inte be om hjälp förrän det var alldeles nödvändigt. På något sätt insåg jag att jag var tvungen att klara av den här uppgiften på egen hand. Det var så tyst att jag bara hörde min egen andning och mina steg mot golvet, som kändes som det var av sten.

Minnen började komma tillbaka. Situationen kändes väldigt bekant. Guiden hade jag ju träffat förut, men när? Det måste ha varit längesedan, när jag fortfarande var barn. Han hade aldrig gett mig något namn på sig själv, men jag hade kallat honom den svarte inför mig själv. Jag hade inte berättat om honom för någon och till slut hade jag glömt honom. Tills i natt, då.

Jag kanske hade blivit tokig? Men vad var det att vara tokig? Att förlora kontakten med verkligheten? Men är vi då helt överens om vad som är verklighet? Jag hade inte förlorat kontakten med mig själv, jag kände mig mer i fas med mig själv än jag gjort på mycket länge. Inte förrän jag tvingades vakna upp hade jag förstått hur djupt i sömn jag varit, dag som natt. Min rädsla hade fört mig långt från mig själv, tills jag inte längre visste vem jag var. Och vad fanns det att vara rädd för? Bara rädslan själv.

"Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd" som Tove Jansson låtit någon av sina figurer säga. Snusmumriken, kanske? Det lät som något han skulle säga. Eller Muminmamman kanske?

Jag stannade upp och koncentrerade mig på alla mina sinnens intryck. Inga ljud hördes, ingen lukt kändes, den svaga vindpust jag känt var borta. Lite ljus nådde ögonen, men varifrån gick inte att säga. Det var som det kom från väggarna, men när jag gick närmare för att se mer precist vad som gav ljuset, försvann det. Vad betydde allt det här? Jag snurrade långsamt runt. Det fanns ingen skillnad mellan rymdens åtta riktningar. Jag blundade igen och prövade riktningarna med medvetandet, istället för med sinnesintrycken. Då hände något häftigt - inne i huvudet lyste en väg upp som en solstrimma, tydligt som dagsljuset. Jag såg inte vad som fanns i slutet av ljuset, men tvekade inte över att det var rätt håll. Vägen fanns inom mig, den svarte hade haft rätt. Nu gällde det bara - vad var det? Vad i helvete var det!