stillstanding

Vad svarar man på en sån fråga? Det kan verka enkelt att säga "ja", men vad skulle svaret innebära? Speciellt mitt i natten, när man börjar prata med en figur som inte kan vara verklig. Det verkade som han kände på sig vad jag tänkte, för han sträckte fram handen och plötsligt blev det enkelt att ta ett steg mot honom och ta handen. I den gesten kände jag mig hemma, jag hade träffat honom förut och han hade aldrig gjort mig illa. - Ja, svarade jag alltså till slut och i det ögonblicket ångrade jag ingenting, varken det som varit eller det som skulle komma.

22 juni 2008

Så där, då skriver jag på min bärbara på tåget - I've joined the modern world. Det känns lite coolt, så där lagom. Grejen är att det numer är rätt vanligt med bärbara, men det gör inte mig någonting, jag måste inte alls vara först. Nu ska jag leka lite och återkommer sedan till anteckningarna. Fick jag med mig kabeln till kameran, förresten?

Nej, den ligger kvar i Eskilstuna, men det gör kanske inte så mycket. Nu är vi framme i Grövelsjön, med utsikt mot de norska fjällen. Hunden och jag gick en liten tur och jag blev våt om fötterna. Det är kul att vara här, resan hit gick bra, fast det var långt. I morgon ska jag se hur man får i sig mat här och på tisdag kanske jag hänger med en guidad tur. Det är ett bra sätt att våga sig iväg en bit, annars är jag rädd att jag mest håller mig kring fjällstationen och det var ju inte meningen. I morgon ska jag börja skriva på min historia...

(Alice la sig på ett tuggummi på bussen som jag fick klippa bort, vilken tur att hon inte är anmäld till World Dog Show, då hade jag fått panik. Nu gjorde det inte så mycket, det blev en ny erfarenhet för både henne och mig.)

23 juni 2008

I dag har vi varit i Norge! Vi gick på Linnéstigen från Grövelsjön och vidare upp på kalfjället. Mötte inget annat än insekter och människor (8 stycken i fyra par) och en hund, en annan golden än i går. Det regnade lite på vägen upp men sen höll det upp. Det var kallt när vi kom uppåt och det var is kvar i fjällbäcken. Efter cirka två timmar vände vi och gick ner igen. Det var lite surt att vända, men det var skönt när vi väl kom hem igen. Insåg att jag måste köpa nya kängor, de jag hade med mig är inte ett dugg vattentäta och det är bra surt bitvis, utan att det går att komma runt. Har duschat och sitter nu med tofflor på för att bli varm om fötterna. Måste snart börja fundera på mat.

24 juni 2008

I går åt både hunden och jag köttfärssås (Findus) och pasta. Det gick ner! I dag har jag beställt mat i restaurangen, tre rätters! Det är inte omöjligt att det blir vin till, vi får se, Eva ska komma vid 4. Alice och jag gick till Silverfallet i dag. Det blåste rätt rejält, men då blev det mer av ett äventyr. Ett ungt par vände när leden började komma upp ordentligt i snålblåsten och då tänkte jag att vi måste gå vidare. En tervueren med sur matte gick förbi. Alice skällde naturligtvis på hunden, förmodligen för att matten var nervös. Annars fick vi gå större sträckan själva, vilket ändå är grejen med att åka till fjällen, eller hur? Silverfallet var tjusigt och vattnet i fjällbäckarna är verkligen gott, det vill säga - det smakar ingenting vilket enligt Linné är det bästa vattnet. Gick också till Linnés källa i går, där vattnet bubblar upp underifrån, det ser läckert ut. Bäckbottnarna består av sand, det tycker jag är konstigt. Såg en ny småfågel, försökte hitta en fågelbok på fjällstationen, men det gjorde jag inte. Den var stor som en svartvit flugsnappare, som den påminde om, men den hade en krage med två - tre pastellfärger i. Måste kolla upp när jag kommer hem igen.

Glömde det coolaste som hände i går kväll, vid 9 - cirka sju renar gick förbi min stuga (som - passande nog - heter Renen!). De bar sig åt som om de bodde här, vilket de antagligen gör. Det började blåsa redan i går kväll, så kanske de sökte sig neråt för att komma undan.

25 juni 2008

Så, i går fick vi sällskap, vi åt trerättersmiddag och det var ruggigt gott, speciellt förätten med rökt renkött, tunnbröd, ärtpuré och lingonvinäigrette. Mums! Så var det röding med färskpotatis och god sås till. Efterrätt vaniljglass med chokladsås. Och vin till. Alice, stackaren, har fått Findus köttfärssås och pasta i tre dagar nu. Men det är bättre än ingenting och hon blir hungrig av allt gående. I dag gick vi Linnéstigen igen och klättrade upp på Sjöhöjden. Det var slitigt, men skönt att komma hem. I kväll äter vi på restaurangen igen. Varför inte när det är gott & trevligt? Tappade nyckeln i trappan, men en kille kom och fixade fram den. Jag skulle vilja veta hur han bar sig åt...

26 juni 2008

I dag gick vi till Silverfallet. Fantastiskt fint väder hela dan, varmt och inte alltför blåsigt. Vi åt våfflor med grädde och hjortronsylt vid Sjöstugan. Gott! När vi kom till fjällstationen tog vi varsin öl och satt i solskenet och pratade. Nu har vi ätit Bullens pilsnerkorv med mos. Alice fick samma mat.

Vi har sett renar på fjället - de sökte sig till snön för det var så varmt - korp, fisk i fjällbäckarna och fjällviol, små, gula blommor. Det togs kort på allt, så de kommer att stödja minnet. Hade jag haft kabeln till datorn kunde jag lagt in bilderna tillsammans med anteckningarna. Men, nu är kabeln hemma.

27 juni 2008

Långfjället blev det i dag, omväxlande väder, från myggrik sol till byxblötande regn. Och, nej, byxorna stod inte emot vatten, men de torkade fort. Vi gick till det gamla lapplägret och fick se några gamla kåtor. Trixigt att komma upp och ner. Precis när vi kom till toppen började det hagla. Tur att vi kunde ställa oss vid husväggen och komma från det värsta. Vi åt hemma i går, men i dag ska vi se vad de har på a la carte menyn på fjällstationen.

28 juni 2008

Skriver nu i Stockholm. Skulle ha åkt hem, men det gick inte att byta i Sala, för tåget gick inte till Sala. Byte till Eskilstuna efter ca två timmar, när man redan rest åtta - skulle inte tro det, om man får välja, och det fick jag. Kunde sova över hos Eva. Har ätit mycket gott, Eva och Johan går kvällsrundan med Alice, värsta lyxen. Vi har tittat på de bilder Eva tog i Grövelsjön, de blev jättebra, ska försöka lägga ut några av mina på bloggen, men det borde väl gå? Så, i dag har vi städat stugan, skakat fram i buss och druckit rosévin på tåget. Det känns fortfarande dekadent att kunna göra det.

Det var en lördag allt började. Jag hade gått upp mitt i natten, less på att försöka somna utan att lyckas. Jag poppade popcorn och satte på fyran, i vanlig ordning, men den här gången hände något nytt. Det blev strömavbrott. Allt blev mörkt och tyst och den rädsla jag kände då överstiger all jag upplevt varken förr eller senare. Mörkret öppnade och fördjupade sig, vek sig in mot sig självt tills det blev bottenlöst och jag tappade bort mig själv fullständigt. Jag glömde vem jag var och var jag var. Jag glömde alla mina tillhörigheter och vad värre är - de slutade spela någon roll. Jag var ingens dotter, vän, kollega, jag hörde ingenstans till. I detta tomrum famlade jag efter mening och fann ingen.

• Vad ska jag göra? Skrek jag rakt ut och då kom det ett svar.

• Äntligen! Sa en röst bakom mig, från väggen - inifrån väggen.

Jag vände mig om som i trans, ovillig att se vem rösten hörde till, samtidigt som jag inte kunnat låta bli att titta om så mitt liv berott på det. Bakom mig stod en hög, kolsvart gestalt, en människolik varelse höljd i mörker. Konturerna var skarpa mot det omgivande mörkret, hur de nu kunde vara det. Rösten var rökig, mörk, tydlig men låg. - Äntligen har du kommit därhän att du vågar ställa den viktigaste frågan av dem alla. Är du beredd på svaret?

att sitta på en stol i två dagar och lyssna på någon annan människa som pratar - det är INTE min grej. jag tycker mer och mer att det är bortkastad tid. för att få  nya tankar och inspiration, javisst, men det får jag sällan. jag undrar som så många gånger förr, är det jag som är konstig eller tänker alla så här? det kan vara så att jag fått en överdos av föreläsningar i mitt liv. jag fick nog tillochmed nog av att prata själv, och då, (alla ni som känner mig) då är det illa!

tre av föreläsningarna var bra, men jag vet inte om det räcker. och ännu en sak har jag insett de här senaste dagarna - att tåget är försenat är nu mer regel än undantag. inget av de tåg jag reste med avgick/ankom i tid. en medresenär påpekade att i Japan får de tågen att gå i tid, så varför lyckas inte vi? dåligt underhåll? dåliga tekniska/administrativa kunskaper? är Sverige fortfarande ett föregångsland? inte när det gäller fotboll i alla fall...

överskönt att komma hem, få vara ensam och bestämma när man ska äta och vad man ska äta. maten var inte heller god, all hotellmaten hade nån konstig bismak som jag inte gillade. jag undrade om det skulle vara så, eller om det var för mycket av nånting. mina smaklökar klarar inte heller av mainstream. var ska detta sluta?

Många av mardrömmarna handlade om svarta spöken som kom och gick genom väggen i sovrummet jag delade med mamma. Jag följde med dem genom väggen och pratade med dem, men kom aldrig ihåg vad vi pratade om. Jag levde två liv, det vakna, vardagliga, där allt var som vanligt - och det nattliga, mörka, obegripliga. Men ibland var det vakenheten som var obegriplig och natten det enda som var fullkomligt begriplig.

Vissa nätter händer det fortfarande att jag är nära att minnas vissa namn och konversationer, att jag var nära någonting vansinnigt stort och backade, livrädd. Men minnena skrämmer mig mer än jag kan säga. Det bästa är att tända lampan, gå upp och läsa en bok, eller sätta på TV:n. Titta på meningslösa repriser av matlagningsprogram på fyran. Äta det som finns i skåpen, om det nu är choklad, skorpor, havregryn eller socker.

Dagarna går bra. Dagarna fyller jag med saker som måste göras. På vardagarna jobbar jag mer än någon annan jag känner, jag tar med mig jobb hem och lägger mig, slutkörd för att sova drömlöst. Ibland fungerar det inte och jag vaknar, genomsvettig, med bilder av eld och mörker på näthinnorna. Helgerna är värst. Helger då inget är planerat, som breder ut sig som en öken framför mig på fredagarna.

Jag fasar för lördagarna.

Jag antar att vi kan säga att allt började med att jag föddes, även om det finns de som påstår att allt börjar långt före dess. Jag kommer inte ihåg nånting från den dagen, men det är inte så konstigt - tydligen är inte våra nervbanor i hjärnan färdiga så tidigt, det finns inget att minnas med. Sedan gick det några år, också de i höjda i dunkel. Allt jag minns är skuggor och ljus, känslor av hunger, mättnad, kyla, värme. Kärlek, hat.

Mitt första minne är från doktorns undersökningsrum. Jag sitter högt uppe på en brits och svänger mina korta ben. Han försöker övertyga mig om att det han tänker göra inte är farligt, jag är osäker på om jag törs lita på honom. Sprutan han ger mig gör ont och jag funderar vidare på om klubban jag får (med körsbärssmak) var värd obehaget.

Jag har fortfarande inte bestämt mig.

Mina nätter är överfulla av otäcka mardrömmar, där jag springer från mörka gestalter, springer och springer som i vatten eller med fotsulorna kletande i tuggummi. I dag skulle jag inte kunna säga vad som skrämde mig så, kanske var det att vara en liten människa i en stor, obegriplig värld där allt var feldimensionerat och det var så mycket som omgav en som inte verkade hänga ihop. Folk sa en sak när de uppenbarligen menade något annat. De flesta sa samma saker;

• Så STOR du har blivit!

• Vad SÖT du är!

• Vad heter du, lilla vän?

• Hur gammal är du?

• Vad ska du bli när du blir stor?

Frågor som tröttade ut mig. Måste man svara på dumma frågor? Måste man vara artig mot oartiga människor? Ja, sa min mamma, det måste man.

Det undrar jag också över.

Neej...inga kor att mjölka eller hästar att hämta in eller hundar att rasta. Inte ens en liten katt att tjäna genom att öppna en konservburk. Varför var jag då så nervös för att ha glömt något viktigt? Kan det ha berott på hennes unga, självsäkra påstående;
- Så där ja, nu blir det bra?

Så var det nog.