stillstanding

för ting som tar tid blir allt sämre. det är väl bara att försöka vänja sig. i går blev det sushi, men såg sen på förpackningen att odlade vietnamesiska jätteräkor ingick, så de går bort i framtiden. ack ja. men man kan se det som en utmaning. i dag blir det grekisk sallad med många ekologiska grönsaker, så det är väl ok. antar jag. när jag nu är född och lever här, på detta planet, så måste jag ju äta.

coolt med hemmabio. besåg en film jag annars inte sett tillsammans med 2 andra filmnördar. som att gå på bio, men mer bekvämt och hunden med. hon får aldrig vara med på bio annars.

som alltid trevligt. lammkotletter på grillen. hunden badar. kissar i skogen. så kan det gå.

så blir det juli, regnmånaden. fast kanske inte i år?

blev väldigt blöt när vi sprang i går (ja, hunden med). när jag kom hem tog jag ett varmt bad. och på kyrkogården vattnade de? det känns väl lite onödigt?

att uppröras över, så det bästa är nog att sluta informera sig så mycket om allting. Lämna över tyglarna till dem som fortfarande tror att något går att göra och att det är de som ska göra det. Fast, fatalist var ju det sista jag skulle bli. Tänkte inte på det.

system på bloggen igen, men jag får väl försöka lära mig det och ni trogna följare får lida så länge...varför måste man ändra hela tiden...

i går - intervallträning. Det var riktigt kul och jobbigt, kanske gör jag det igen. I dag tänker jag försöka åka buss. Oxå spännande. 

själv tillhör jag väl knapadeln. Räcker det inte att jag springer, ska jag dessutom köpa på mig snofsigaste utrustningen, kolla kilometertider och lägga upp maratonträningsplan? Äsch, jag ger mig ut och kutar lite, så länge jag tycker det är kul.

äntligen, gick promenad i Kronskogen och fotade bla strutsar (det finns det där).

Jag lyckade springa (eller, nåja, jogga, hela sträckan) så jag är nöjd. Nästa år - om Gud vill - ska jag springa fortare.

min första springtävling någonsin. nervös utan att veta varför, min enda målsättning är att springa hela sträckan, inga tider eller sånt. går det illa kan jag alltid skylla på att jag inte kunnat träna på 9 dagar fram till i tisdags. så ska jag springa fortare nästa år, om det här ger mersmak. jag kanske blir en sån där maratonlöpare...vem vet, det verkar smitta.

Jag är ful, låt mig börja med att säga det. Jag vet inte om det spelar någon roll för hur allt blev, men låt oss säga det. Hade jag fötts och vuxit upp med ljusa, täta lockar, himmelsblå ögon och en rak, slank figur hade allt blivit annorlunda. Låt oss tro det, för husfridens skull.

Här har jag fått tid att tänka, vilket kanske är bra. När jag funderar på hur allt kunde ha börjat hittar jag en tidpunkt – tidigt – som kan ha blivit avgörande. Sedan gick allt av bara farten tills jag hamnade här, där jag inte har annat att göra än att tänka. På sätt och vis önskar jag att vi hade dödsstraff i det här landet. Då skulle allt vara över.

Jag tror jag var fyra, fem år. Jag var tillsammans med andra barn, kamrater vore synd att säga, jag hade inga sådana. Det var som när en hundvalp är totalt oförmögen att få vänner därför att den aldrig fått lära sig hur man gör och det finns ingen som kan visa den hur man gör. Det enda som händer är att den får en massa stryk. Som vuxen kan jag förstå detta och veta vad jag skulle ha gjort, men då, då var jag ett barn, med lika lite vett som en hundvalp på fyra, fem månader som bara fått stryk.   Jag minns en fyrkantig grusplan och några andra barn som spelar ett spel, fotboll kanske. Osäker på hur man gör springer jag in i spelet och tar upp bollen med händerna för att kasta den över ett staket. Där gick det inte att få den tillbaka, men det visste inte jag. Jag minns inte allt, men jag fick ta emot slag och sparkar från sex, sju ungar tills en vuxen kom och satte stopp. Jag försökte aldrig leka med andra barn igen.

Jag lärde mig tidigt att läsa, jag kan inte minnas att någon visade mig hur man gjorde, jag kunde bara. Snart letade jag upp böcker som ingen annan läste, längst in i biblioteket, de där böckerna de skäms för att de har men ändå inte kan göra sig av med. För man slänger ju inte böcker, eller hur? Inte ens om de bara handlar om mörka, otäcka och hemska saker. Det började med Poe, Blake och Lovecraft men fortsatte med volymer som hade orden ”mörk”, ”svart” och ”magi” i sig.

När jag var i femtonårsåldern var jag trött på att bara läsa om detta och ville börja prova i verkligheten, för att se om det fungerade. I början tog det emot att skära halsen av svarta katter eller hugga huvudet av tuppar, men det vande jag mig vid. Och det fungerade. Jag hämnades på alla dem som varit dumma mot mig från det jag föddes och fram till då. De blev sjuka, råkade ut för olyckor, blev av med arbeten och kraschade sina relationer. Och ingen fattade att det var jag för det är ju sånt som händer. Katterna var det ingen som saknade – det finns så många- och tupparna köpte jag av en kycklinguppfödare som inte kunde bry sig mindre om vad jag skulle ha dem till, de maldes annars ner till köttmjöl. Levande? Kanske, vad vet jag, det kunde jag inte bry  mig mindre om.

Naturligt nog ledde mina inledande lyckade erfarenheter till att jag ville utöka min påverkan. Kunde jag få hemska saker att hända på långt håll och i större skala, bara med andlig påverkan?

Man kan säga att jag lyckades. En världsomfattande epidemi, naturkatastrofer med miljontals döda, Golfströmmens ändrade kurs. Jag är mycket nöjd, synd bara att jag åkte dit. De dömde mig för brott mot mänskligheten till livstid. Hade de inte fått fast mig hade man trott att allt hade naturliga orsaker. Å andra sidan, vad kan vara mer naturligt än att en människa går över till den mörka sidan och hjälper undergången på traven?

De vill att jag ska ångra mig, men vad finns att ångra. Kanske är jag bara ännu en meningslös akt från Gud, hans sätt att rensa upp i genpolen. Hur som helst, jag tröstar mig med att allt snart är över och resten av mänskligheten ansluter sig till mitt svarta hål. Här ska vi sitta och invänta slutet. Välkomna.

 

man kan inte slösa tid om man inte kan spara tid. Hur skulle man kunna spara tid, var och hur? Visst kan det vara en chock att inse att tio år har gått utan att man fattar hur, men vad hade alternativet varit? Det är bara att hänga med, på gott och ont. Sova och äta, äta och sova (och bråka lite emellanåt) som marsvinen, + leka som hunden + blogga som jag.
Det blir nog bra när det blir färdigt.

sägs vara pyssligt, annars kan man komma ihåg hur det gick för Titanic...
(Lyssnade på partiledardebatten (utom SD, då stängde jag av) och läser Ekonomihandboken av Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren + att jag lyssnar på nyheterna). Allt detta gör mig F-Ö-R-B-A-N-N-A-D. Men vad kan lilla jag göra...

Allt går fortfarande åt fel håll, ett håll som vi vet är fel och har vetat länge. Hur många kriser och orkaner ska vi uppleva innan vi förstår att världen i grunden styrs fel? Ska de starka få roffa åt sig alla resurser tills de är helt slut? Vill vi verkligen ha det så? Tydligen.

Annika Östbergs självbiografi. Vilket liv hon levt! Jag förstår att det finns människor som har väldigt svårt att förlåta andra för vissa saker. Men jag tänker på det som står nånstans i Bibeln, "Hämnden är min, säger Herren!" För mig betyder det att vi ska överlåta sådant som straff och hämnd till Gud, för hen är den enda som ser hela bilden. Vi gör alla misstag, en del större än andra, men oförlåtliga? Om inte allt går att förlåta då ligger vi pyrt till. Så är det nog inte fel att försöka se orsakssammanhang till det som händer, vad gäller tex missbruk kopplat till våld. När du gör en dumhet ska du få chansen att rätta till den, det är humant. Annikas beskrivningav hur det är att sitta i ett amerikanskt fängelse är hemsk. I jämförelse med det är svensk fångvård riktigt bra och ändå tycker jag utifrån min lilla erfarenhet att det finns mycket kvar att önska. Så berättar hon om reaktionerna när hundar kom in på fängelset, hur hårda brottslingar mjuknade, slängde sig ner på golvet och började gulla.
Det är ju det jag säger.

är häftigt. Såg Prometheus i går och den var sanslöst snygg. Storyn var tunn, tråkigt nog. Varför de inte kan lägga mer krut på manus begriper jag inte, den kostnaden kan inte vara så hög i sammanhanget. Jag vet ju att det finns de som kan skriva bra berättelser i USA.

Läser en kritisk bok om ekonomi och undrar igen varför vi människor bär oss så galet åt. Och varför vi tillåter så mycket dumheter.

och det är synd att klaga, men jag gör det ändå
det finns alltid någon som har det värre (och bättre)
långsamt övergår framtid i dåtid
vi närmar oss något vi inte känner
via något alltför välbekant
där framme anar vi något
annat?
Kanske
Eller mer av samma

Du kan inte drömma om något som du inte känner till
men kanske känner du till allt

bloggen känns inte så lysande just nu, men så måste det ju vara, ner ibland för att det ska gå upp ibland. Har skaffat och fått ordentligt med böcker att läsa i sommar och ska se ännu mer film så får vi se sen. Om jag kan bli nåt klokare.

är inte bra för sin egen skull men behövs ibland. Det kan stundom kännas som jag sitter fast i liknöjdhetens träsk och vill kleta mig loss med en dynamitgubbe. Det kan bli lite overkill, men varför inte, alla andra är så försiktiga.

det är rätt typiskt att jag blivit sjuk nu, men jag hoppas på att må bra igen lagom till helgen så jag kan springa några gånger före tävlingen nästa helg. Men det blir som det blir, eller hur.

precis vad jag ska skriva, tills jag sätter mig här och ska leverera...jag har alltid tusen uppslag iväg från datorn. Det finns säkert en förklaring till det. Jag kommer bara inte på den.

men varför inte, det kan väl inte hålla på hur länge somhelst.Eller kan det det?

-  Där ser du, sa han.
-  Va? Vad ser jag?
-  Hur det blir när du gör så där.
-  Gör hur då?
-  Drömmer. Ditt liv går och det händer ingenting för att du bara bygger drömslott för hur det borde vara.
-  Men det är aldrig för sent att ge upp.
-  Är det inte? Hur vet du det?
-  Men om jag gav upp. Vad skulle jag göra då? Finnas till i nuet, lulla runt som en stor blobb bara, tycka att allt är bra som det är?
-  Är det inte det då?
-  Bra som det är?
-  Ja.
-  Nej. Nej, nej, inte alls. Det finns ju massor av saker som måste förändras, nu!
-  Hur vet du det?
-  Det är väl bara att se sig omkring.
-  På vad?
-  ?
-  Vad ser du omkring dig som måste förändras?
-  Tiggare, rasism, miljöförstöring...
-  Hur vet du att det måste förändras? Hur vet du att det är du som måste förändra det? Är inte det en enorm hybris? En ENORM hybris.
-  ?

 -  Kanske det...

på vardagarna tycker Alice att vi går upp för tidigt, hon ligger och drar sig i sin säng tills det vankas frukost. Förut gick hon upp när jag gick upp och lade sig i soffan. På helgerna kommer hon fram till mig och hälsar godmorgon, med den underförstådda betydelsen "ska du inte gå upp nu och gå ut med mig och ge mig frukost?"