stillstanding

Allt hände på en gång, snabbare än jag hann uppfatta det. Ett skarpt, nära ljud, en plötslig rörelse från något stort alldeles intill mig, en iskall kyla som genomträngde mitt kött och mina ben på ingen tid alls. Om jag bara sett någonting, men mörkret var totalt. Minnen forsade över och genom mig, som vattnet från en enorm damm som brustit. Det här hade jag varit med om förut, denna närvaro av något osynligt. Varje gång hade jag sprungit i total panik ifrån det, utan att vilja veta närmare vad det var. Jag hade vant mig vid att vara livrädd för detta, utan att ha en aning om vad det var. Den här gången skulle jag stanna och möta det, komma vad som komma ville. Nu visste jag hur det var att leva sitt liv i rädsla, att hela tiden backa när något skrämde en - backa tills man hade ryggen mot väggen och alla sinnen stängda mot omvärlden. Så kunde ingen leva, det var inget liv.

Framför, bakom, runtomkring - ett massivt mörker och en hotfull gestalt, outhärdligt bekant från tusen mardrömmar. Den kom närmare och närmare utan att komma fram och min skräck ökade exponentiellt utan att nå någon höjdpunkt, hur nu det var möjligt?

Då gjorde jag det modigaste drag jag någonsin gjort - jag stängde ögonen. Bakom ögonlocken - inne i huvudet - fanns det ljus, massor med ljus. I det ljuset såg jag klart vad det var som skrämde mig så. Det var döden, och livet, verkligheten, och fantasin, jag själv och alla andra. Jag är ledsen om det verkar vagt, men jag kan inte förklara det tydligare än så.

När jag öppnade ögonen igen stod min guide där, nu en varelse helt och hållet av ljus. Han lyste upp hela omgivningen, som visade sig vara en grön och otroligt frodig trädgård, full med blommor i alla färger och fågelsång.

"Välkommen!"

"Var är vi?"

"Där du alltid varit, du har bara inte sett det förut, det har varit för mycket annat i vägen."

"Är det här verkligheten?"

"Naturligtvis? Det finns inget annat än verklig het."

"Fast jag menar - jag vet inte riktigt vad jag menar..."

"Det är en vanlig synpunkt i din situation."
"Vilken är min situation?"

"Det bestämmer du själv."

Sedan var han försvunnen igen och jag var tillbaka i min lägenhet, där strömmen kommit tillbaka och TV:n sände ut matlagning i etern.

"Jaha" sa jag högt ut i natten, "och nu då?"

"Det är nu livet börjar." svarade en röst från överallt och ingenstans.

Och vet ni vad - jag tror honom.