stillstanding

att träna i massor av år, ägna hela sin tillvaro åt en enda sak, och sen missa finalen - det måste vara hårt. å andra sidan, det finns kanske värre saker. tänk att få ägna hela sitt liv åt ett stort intresse, med uppbackning från omgivning - släkt, vänner, tränare. ibland undrar jag om elitidrottare har drag av autism? som man kan misstänka när det gäller vissa forskare. kanske tänker jag så bara för att jag själv aldrig gått upp så i någonting?

men sprang för tredje gången i går och det gick riktigt bra. blev framförallt inte lika trött efteråt. det är ju trevligt att orka mer, det är bra för självförtroendet. senast i veckan sa de på radion att vi mår bra av motion. tänka sig!

men nog kan det gå överstyr?