stillstanding

När jag tog hans hand hände två saker; jag fylldes dels av lugn - en förvissning om att allt skulle ordna sig - dels av odefinierade, suddiga minnen som började trängas precis i utkanten av medvetandets tillgänglighet. Detta gjorde mig förvirrad och under en okänd tidsrymd oförmögen att bestämma mig för vad jag skulle tänka och göra, en ovanlig men inte helt obehaglig känsla. När den gått över insåg jag att jag länge varit upptagen av att försöka fly från mina minnen och att det tagit väldigt mycket kraft. Jag bestämde mig för att gå rakt in i det här - vad det nu var - och försöka att inte vara rädd.

"Jag vet att du är rädd, men rädsla är ingen farlig känsla, lika lite som ilska eller sorg. Det är inte känslorna i sig som leder oss vilse, det är våra handlingar och jag är med dig för att hjälpa dig att handla rätt", sa den svarta gestalten till mig och nu var hans röst mjuk, som doften av gamla rosor.

"Då går vi", sa jag, med fejkad bestämdhet.

Så gick vi, rätt in i väggen, som inte längre var en vägg utan en dörröppning från mörker in i ännu mer mörker.