Kapitel 5
När man inte ser någonting börjar hjärnan fylla i bilder som inte finns framför en. Jag såg tiotals flytande svarta gestalter i gången framför mig, en korridor som jag kände mer än såg. De verkade inte hotfulla, men inte desto mindre gjorde de mig nervös. Jag visste inte vilka de var eller vad de ville. Min guide, som gick bredvid mig med ett fast grepp om min hand, sa ingenting. Jag sa inget jag heller. Situationen var märkligt välbekant på ett inte bara obehagligt vis. Jag både ville minnas och glömma för all framtid, samtidigt. Jag hade tusen frågor men ville inte bryta tystnaden som lagt sig mellan oss som en gammal vana. Vi fortsatte att gå, hur länge vet jag inte, tiden upphörde att betyda något den natten. Jag önskade att jag kunde tro att allt var en dröm, men man vet om man drömmer eller är vaken, tro mig. Något inom en vet alltid.
