stillstanding

Plötsligt var vi framme. Min guide stannade och släppte taget om min hand. Jag såg mig omkring i ett mörker som började ge vika. Vi befann oss i ett enormt rum, med höga, raka väggar och ett tak som inte ens kunde anas långt ovanför oss. Vi var ensamma.

"Nu lämnar jag dig här och så får du ta dig tillbaka ensam."

"Va! Det kan du inte mena. Jag hittar inte, det är ju becksvart."

"Du kommer att hitta."

"Men vad är det för mening med det här? Det är det löjligaste -"

Det fanns ingen anledning att fortsätta tjata, han var borta. Styrkan i benen gav med sig och jag satte mig ner. Jag var trött. Fysiskt och psykiskt utmattad. Rädslan, som gett med sig medan jag hade sällskap, kom tillbaka - men inte lika starkt. Jag var övertygad om att om jag skulle be om hjälp, skulle han komma tillbaka, men att be om hjälp skulle i det här läget vara ett steg bakåt.

´Ok,´ tänkte jag, ´låt oss se här - vad kan det hela tänkas gå ut på? Jag ska ta mig hem igen utan att veta var jag är. Jag vet inte ens vilket håll jag kom ifrån. Det finns två sätt att hantera det; antingen försöker jag komma ihåg - eller känna - varifrån vi kom, eller också rusar jag runt helt planlöst. Det första sättet känns mest effektivt.´

Jag blundade, även om det var svårt att sluta ögonen när jag inget visste om var jag var eller vilka andra som kunde tänkas finnas där. Det var totalt tyst, men jag kände antydan till en vindpust från ett bestämt håll. Jag reste mig och snurrade långsamt runt, utan att öppna ögonen. Jodå, luften rörde sig definitivt i en särskild riktning.

´Då går jag ditåt. Det är alltid nåt att gå på, eller hur?´

Jag försökte övertyga mig själv om att jag hade en fungerande plan.