stillstanding

har nu ett avsnitt kvar av säsong två av "Heroes". det är jobbigt med historier som man tycker mycket om (med karaktärer man gillar) - man vill veta hur det går, samtidigt som man inte vill att de ska sluta. är det ett tecken på ett fattigt liv eller på livlig inlevelseförmåga? man kanske kan välja vad man vill?

det enda som är coolare än att läsa/se en bra, spännande berättelse är att skriva en själv.

läser "Northern Ligths" av Philip Pullman. såg filmen, men boken är bättre. as almost always.

såg ett program om Moebius på rikstelvisionen i går och tänkte att vad skönt att "tecknade serier" (graphic novels in English is a far better word for it -  vi borde säga "grafiska romaner" oxå på svenska) äntligen börjar få erkännande från "det etablerade samhället." om det nu är så det är...

börjar få resfeber inför morgondagen, då jag ska till Grövelsjön.