stillstanding

Jag antar att vi kan säga att allt började med att jag föddes, även om det finns de som påstår att allt börjar långt före dess. Jag kommer inte ihåg nånting från den dagen, men det är inte så konstigt - tydligen är inte våra nervbanor i hjärnan färdiga så tidigt, det finns inget att minnas med. Sedan gick det några år, också de i höjda i dunkel. Allt jag minns är skuggor och ljus, känslor av hunger, mättnad, kyla, värme. Kärlek, hat.

Mitt första minne är från doktorns undersökningsrum. Jag sitter högt uppe på en brits och svänger mina korta ben. Han försöker övertyga mig om att det han tänker göra inte är farligt, jag är osäker på om jag törs lita på honom. Sprutan han ger mig gör ont och jag funderar vidare på om klubban jag får (med körsbärssmak) var värd obehaget.

Jag har fortfarande inte bestämt mig.

Mina nätter är överfulla av otäcka mardrömmar, där jag springer från mörka gestalter, springer och springer som i vatten eller med fotsulorna kletande i tuggummi. I dag skulle jag inte kunna säga vad som skrämde mig så, kanske var det att vara en liten människa i en stor, obegriplig värld där allt var feldimensionerat och det var så mycket som omgav en som inte verkade hänga ihop. Folk sa en sak när de uppenbarligen menade något annat. De flesta sa samma saker;

• Så STOR du har blivit!

• Vad SÖT du är!

• Vad heter du, lilla vän?

• Hur gammal är du?

• Vad ska du bli när du blir stor?

Frågor som tröttade ut mig. Måste man svara på dumma frågor? Måste man vara artig mot oartiga människor? Ja, sa min mamma, det måste man.

Det undrar jag också över.