stillstanding

Många av mardrömmarna handlade om svarta spöken som kom och gick genom väggen i sovrummet jag delade med mamma. Jag följde med dem genom väggen och pratade med dem, men kom aldrig ihåg vad vi pratade om. Jag levde två liv, det vakna, vardagliga, där allt var som vanligt - och det nattliga, mörka, obegripliga. Men ibland var det vakenheten som var obegriplig och natten det enda som var fullkomligt begriplig.

Vissa nätter händer det fortfarande att jag är nära att minnas vissa namn och konversationer, att jag var nära någonting vansinnigt stort och backade, livrädd. Men minnena skrämmer mig mer än jag kan säga. Det bästa är att tända lampan, gå upp och läsa en bok, eller sätta på TV:n. Titta på meningslösa repriser av matlagningsprogram på fyran. Äta det som finns i skåpen, om det nu är choklad, skorpor, havregryn eller socker.

Dagarna går bra. Dagarna fyller jag med saker som måste göras. På vardagarna jobbar jag mer än någon annan jag känner, jag tar med mig jobb hem och lägger mig, slutkörd för att sova drömlöst. Ibland fungerar det inte och jag vaknar, genomsvettig, med bilder av eld och mörker på näthinnorna. Helgerna är värst. Helger då inget är planerat, som breder ut sig som en öken framför mig på fredagarna.

Jag fasar för lördagarna.