stillstanding

Det var en lördag allt började. Jag hade gått upp mitt i natten, less på att försöka somna utan att lyckas. Jag poppade popcorn och satte på fyran, i vanlig ordning, men den här gången hände något nytt. Det blev strömavbrott. Allt blev mörkt och tyst och den rädsla jag kände då överstiger all jag upplevt varken förr eller senare. Mörkret öppnade och fördjupade sig, vek sig in mot sig självt tills det blev bottenlöst och jag tappade bort mig själv fullständigt. Jag glömde vem jag var och var jag var. Jag glömde alla mina tillhörigheter och vad värre är - de slutade spela någon roll. Jag var ingens dotter, vän, kollega, jag hörde ingenstans till. I detta tomrum famlade jag efter mening och fann ingen.

• Vad ska jag göra? Skrek jag rakt ut och då kom det ett svar.

• Äntligen! Sa en röst bakom mig, från väggen - inifrån väggen.

Jag vände mig om som i trans, ovillig att se vem rösten hörde till, samtidigt som jag inte kunnat låta bli att titta om så mitt liv berott på det. Bakom mig stod en hög, kolsvart gestalt, en människolik varelse höljd i mörker. Konturerna var skarpa mot det omgivande mörkret, hur de nu kunde vara det. Rösten var rökig, mörk, tydlig men låg. - Äntligen har du kommit därhän att du vågar ställa den viktigaste frågan av dem alla. Är du beredd på svaret?