Domingo
Vad har hänt med det lilla ordet "att"? Det verkar utrotningshotat. Heter det inte "framtiden kommer att" längre? Ju mer jag lyssnar efter det på radio och TV, hör jag det inte. Är det fel av mig att tjata på eleverna att skriva dit ordet där jag tycker att det fattas? Hjälp, språket förändras! Som om det inte var klurigt nog ändå.
Har lokalblaskan till mig varje morgon sedan två veckor tillbaka och märker att det blir en vana (se, att igen!) Så i dag gick jag och köpte en morgontidning. Mycket läsning på söndagar...Just nu skadar det inte, eftersom jag bara läser om "Shikasta" tills mina beställda böcker kommer. (däremot skriver man INTE eftersom att, eller hur?)
En annan sak som jag nyligen insett är att jag inte alls har samma smak när det gäller böcker länge. "1984", "Du sköna, nya värld" och nu "Shikasta" tycks mig nu långsamma, tråkiga, alltför filosofiska och fulla av beskrivningar. När jag läste dem för 20 - 30 år sen tyckte jag jättemycket om dem, speciellt "Shikasta". Smaken förändras över tid, frågan om det är tiden själv eller jag som ändrats? Dvs, skulle jag tycka om dem nu oxå om jag var en ung vuxen?
Med filmer är det ännu tydligare hur historierna får mer fart, större komplexitet och mer referenser ju längre tiden går. Att se om 10 - 20 år gamla filmer (som man älskade när det begav sig) är ofta bara pinsamt. Undrar om jag ska våga se om "Bladerunner", som är en av mina absoluta favoritfilmer? Tänk om jag dissar den totalt? Och hur ska man kunna jobba med tonåringar när man är en gammal stofil som jag?
Eller är det så att kvalitet är kvalitet, oavsett när det görs? Varför skulle vi annars läsa tusentals år gamla texter fortfarande? Det gäller att klura på vad som kommer att räknas som klassiskt om 20 år.
(George Orwell, Anthony Burgess, Doris Lessing, författare till böckerna nämnda ovan. "Bladerunner" bygger - löst - på boken "Do Androids Dream of Elecric Sheep", en fantastisk titel på en bok. Minns inte vem som skrivit den, men det kan ni googla på. Kan vara Ray Bradbury, men det är jag inte säker på. Undra inte - googla!)
Har lokalblaskan till mig varje morgon sedan två veckor tillbaka och märker att det blir en vana (se, att igen!) Så i dag gick jag och köpte en morgontidning. Mycket läsning på söndagar...Just nu skadar det inte, eftersom jag bara läser om "Shikasta" tills mina beställda böcker kommer. (däremot skriver man INTE eftersom att, eller hur?)
En annan sak som jag nyligen insett är att jag inte alls har samma smak när det gäller böcker länge. "1984", "Du sköna, nya värld" och nu "Shikasta" tycks mig nu långsamma, tråkiga, alltför filosofiska och fulla av beskrivningar. När jag läste dem för 20 - 30 år sen tyckte jag jättemycket om dem, speciellt "Shikasta". Smaken förändras över tid, frågan om det är tiden själv eller jag som ändrats? Dvs, skulle jag tycka om dem nu oxå om jag var en ung vuxen?
Med filmer är det ännu tydligare hur historierna får mer fart, större komplexitet och mer referenser ju längre tiden går. Att se om 10 - 20 år gamla filmer (som man älskade när det begav sig) är ofta bara pinsamt. Undrar om jag ska våga se om "Bladerunner", som är en av mina absoluta favoritfilmer? Tänk om jag dissar den totalt? Och hur ska man kunna jobba med tonåringar när man är en gammal stofil som jag?
Eller är det så att kvalitet är kvalitet, oavsett när det görs? Varför skulle vi annars läsa tusentals år gamla texter fortfarande? Det gäller att klura på vad som kommer att räknas som klassiskt om 20 år.
(George Orwell, Anthony Burgess, Doris Lessing, författare till böckerna nämnda ovan. "Bladerunner" bygger - löst - på boken "Do Androids Dream of Elecric Sheep", en fantastisk titel på en bok. Minns inte vem som skrivit den, men det kan ni googla på. Kan vara Ray Bradbury, men det är jag inte säker på. Undra inte - googla!)
Kommentarer
Trackback
