stillstanding

hur det kan svänga. i går hade jag en bra dag på jobbet. mindes att jag tycker det är ROLIGT att undervisa! det är det med jobbet som jag faktiskt gillar och alltid kommer att hålla på med. sen är det så  mycket med det här med skola som jag aldrig kan förlika mig med. varför ska vi alltid uppmärksamma det som är fel och tokigt? varför markerar jag varje litet stavfel i elevernas texter? vad säger det om mig och min uppfattning om vad mitt arbete går ut på? så nu ska jag prova att bara låta dem skriva utan att markera deras "fel". att vara svenskalärare är ett omöjligt uppdrag, i alla fall så länge man inte får nån hjälp från sina kollegor, det går inte att sköta hela uppdraget själv, jag fixar det inte. andra kanske kan.

jag undrar så - de som bara rullar på, som det synes helt okritiskt - MÄRKER de ingenting eller fungerar allt för dem? så har jag undrat ända sedan det första seminariet vi kandidater hade på den första praktiken vi var ute på. läreri är svårt och blir inte lättare av att vi lärare förväntas ha sån jävla koll på allting. och så fort jag känner att jag har fast mark under fötterna kommer någon eller någonting och slår undan dem för mig. fötterna alltså. och så upp igen, tills man kanske inte orkar försöka längre. jag kommer envist att hävda till min död - SKOLAN SKA VARA ROLIG!!!

(för mer info om "uppdraget" läs Skolverkets studieplan i svenska för gymnasiet, finns på deras hemsida)