stillstanding

och är det någon som bryr sig? Någon sa häromdagen att varje människa skapar sin egen mening (det kan ha varit jag, men i så fall har jag nog snott det någonstans ifrån) och så kan det ju vara. Ibland kopierar man nog bara en mening från någon annan för att man inte orkar eller tror sig om att kunna ta reda på sin egen. Ibland kan man nog också gå vilse i sitt sökande och glömma vad man letade efter. Det kan vara så enkelt att man bara lever och gör sitt bästa från dag till dag, vi behöver möjligen inte krångla till det mer än så. (Det kan vara svårt nog)

I dag bjuder jag på prologen till min berättelse, som jag håller på med.

Eldhjärta och Stenhjärta

Prolog

Det enda sättet att berätta den här historien är att börja från början. Så jag ska försöka komma ihåg var allt började någonstans. Det var under en period av mitt liv som ingenting verkade gå min väg. Jag var ensam, fattig och olycklig. Inte för att jag inte varit ensam, fattig och olycklig förut, men det började kännas gammalt. Jag hade blivit sparkad från ännu en anställning och det verkade hopplöst att få tag i ett nytt jobb, speciellt med mina meriter (dvs, inga meriter alls...). Jag fick in mindre pengar per månad än vad jag hade i fasta utgifter, vilket ju inte skulle hålla i längden, det förstod jag också. Det värsta var dock att jag inte lyckades uppbåda någon energi för att bry mig särskilt mycket. Jag vaknade på måndag morgon (eller, nåja, morgon är kanske att begära lite för mycket av uttrycket, mer framåt lunch) med en stark lust att aldrig mer lämna sängen. Helgen hade gått i ett disigt töcken av öl och vin, men jag hade bestämt mig för att inte dricka en droppe alkohol till - åtminstone före onsdag kväll. Jag mindes att jag haft en plan för måndagen, men kunde inte för mitt liv komma ihåg vad den bestod i. Gå till arbetsförmedlingen, kanske? Herregud, det hade jag verkligen ingen lust med.

Låt mig berätta lite om arbetsförmedlingen, för er som kanske aldrig behövt gå dit. Vad de än gör där, så inte förmedlar de arbeten. De sitter på sina stolar, med sina terminaler och väntar på att du ska krypa fram med din nummerlapp i handen och allra som ödmjukast be om att få lite hjälp med att kanske få tag i något slags anställning. Så de kan säga att du har inte en sportmössas chans i helvetet att få något jobb om du inte; 1) Pluggar (till något alldeles outhärdligt och onödigt hemskt, som ingen förstår vitsen med, som till exempel lärare), 2) Flyttar (till en storstad där du tvingas bo i en pappkartong, vilket ju inte heller går, eftersom ingen anställer dig utan en fast adress), eller, 3) sänker dina krav på lön, arbetsvillkor och inflytande till en kackerlackas nivå, så du nöjer dig med vilket skitjobb som helst. Som ni förstår hade jag ingen som helst lust att gå dit, men var ändå tvungen för att få pengar från a - kassan, vilket var min enda inkomstkälla för tillfället. Jag stönade, men för trött för att ens bli förbannad, när jag hörde någon säga;

"Och vad går det för nöd på dig då?"

Plötsligt glömde jag bort att vara bakfull, deprimerad och eländig, for upp ur sängen (glad att jag för tillfället sov i nattlinne) och ställde mig att stirra på en man (för det var tveklöst vad han var) som var cirka en meter hög, klädd i en elegant mörkblå kostym, med mörkt hår, mörka ögon och ett ansikte utan några särskilda kännetecken. Han såg för övrigt väldigt vanlig och ordinär ut, förutom att han var för kort.

"Vem är du?" sa, eller skrek jag kanske, jag hade ingen riktig kontroll över min röst.

"Det spelar just nu ingen roll. Vem är du?"

"Jag? Jag är hemma hos mig själv, det är du som måste, måste..." Jag satte mig på sängen, huvudet snurrade och orden vägrade att hitta ut ur min hjärna.

"Vi ska kanske börja med lite frukost? Vad jag förstår tog du sovmorgon, det blev sent i går?"

"Och vad har du med det att göra?"

"Ingenting. Jag gör bara en observation och redovisar den högt."

Jag stirrade och stirrade på honom, men han vägrade att försvinna. Jag hade gärna velat ta i honom för att vara säker på att han var verklig, men innan jag visste vem han var och vad jag ville mig tänkte jag inte ta några risker. Nu tänker ni kanske att jag drömde, men både ni och jag vet att man kan känna skillnad på när man drömmer och när man är vaken, hur sliten man än är efter en tuff helg. Däremot närde jag en stark misstanke om att jag hallucinerade, något som jag visste kunde hända om man insöp lite för mycket alkohol under en alltför kort tidsperiod. "So what" tänkte jag för mig själv, "jag bekymrar mig inte ett dugg för arbetsförmedlingen längre, det är alltid nåt."