stillstanding

kan jag känna ibland, men det är ju tokfel. Naturligtvis. Att bli hemma är oxå en resa, sägs det och den inre resan är den viktigaste. Sägs det. Hrm.

Såg Nobelpristagarnas tal i går och det intressantaste var toastmasterns perfekta uttal av deras namn och hans presentation på en mycket vacker kinesiska. Vilket vackert språk det är (om det nu är mandarin eller något annat).

När alla i en grupp är rörande överens om något då börjar det alltid krypa i mig. Är det mig det är fel på? (det tror jag ju inte, men vad vet jag?) Konsensus kan vara hur farligt som helst, oftast pyr det som tusan under ytan. Visst är det bättre att prata öppet om olikheter och skillnader så man får syn på dem och kan förhålla sig till dem?

Hur vet vi att våra liv är på riktigt?
Spelar det någon roll så längevi uppför oss
som att de är det