stillstanding

1) Good Bye, Lenin, om en mamma som hamnar i koma före Berlinmurens fall och vaknar upp 8 månader senare. Hennes familj berättar inte sanningen för henne eftersom det kan leda till en ny infarkt (och döden). Rolig och tankeväckande. Är det ok att ljuga ibland och hur långt ska man gå? Scenen där en Coca Cola annons dyker upp i fönstret är rolig.

2) Things we lost in the fire, med bla Halle Berry och Benicio del Toro, båda mycket bra. En film som fick mitt cyniska hjärta att mjukna och mina ögon att tåras, men på ett bra sätt. Och som de agerar, dessa två! Framför allt Benicio.

Pratade film med eleverna på folkhögskolan i går, framförallt om skådisar. Jag tror vi enades om att det finns skådisar som är bra inom ett visst register och så finns det de som kan allt, tex Brad Pitt, Johnny Depp (de kan göra hjältar och skurkar med samma friska humör). Det handlar inte bara om att ändra utseende eller sätta en dialekt (eller flera, som Pitt gör i Blood Diamond), utan mer subtilt om att inifrån bli en annan.
Det är lättare att se när de inte fixar det. För mig är Orlando Bloom, Elijah Wood och Pierce Brosnan exempel på skådisar som är hyfsat duktiga, men som poserar mer än agerar. Man kunde hävda att de är för snygga för sitt eget bästa, men i så fall skulle inte Brad eller Johnny kunna agera heller.

Har jag rätt eller har jag rätt?
Jag har alltid rätt, utom när jag har fel och det har jag aldrig.