stillstanding

film efter Maurice Sendaks bok, Till vildingarnas land, regissör Spike Jonze, såg jag i går. Vet inte vad jag tyckte om den, mer än att jag tyckte om den. Den handlade egentligen inte om någonting, lr den handlade om känslor, inte så mycket om ord. En insikt i ett litet barns inre värld som kändes väldigt trovärdig. Konsekvent och snyggt genomförd, Max Records (vilket perfekt namn på en skådis), pojken i huvudrollen är väldigt duktig, specialeffekterna kommer inte i vägen för storyn och man följer med i Max känslomässiga berg- och dalbana. Otäckt, roligt, sorgligt. Skulle vilja visa den för barn och höra vad de tycker. På extramaterialet kunde man se att filmgänget tog med sig sina egna barn till inspelningen så att Max (som är det enda barnet i i stort sett hela filmen) hade andra att leka och busa med i pauserna. Jag tror det är därför det blir så bra. Hela filmen genomsyras av den där känslan man har när man är barn, innan man "förstår" vuxna och vuxenlivet. Innan orden rör till det med känslorna, när känslorna fortfarande är rena och okomplicerade.

Ja, jäklar, det var länge sen en film fick mig att tänka till (sic!) så mycket!