rädsla

är vi betingade att känna - och förlust. Om någon annan får blir jag utan.

Släpade hem mat från affären uppför backen från affären (har ca 200 meter till matinköpsstället), eftersom det inte funkade att cykla innan de skottat och tänkte att nu får jag skärpa mig. Jag har TID, jag är FULLT FRISK och KAPABEL, vad har jag att klaga på? Så en liten, ynklig röst som protesterar; Men jag vill klaga...

Varför, är frågan. Vete tusan om jag har nåt svar. Kanske att någon liten förvriden del av en tror att man blir mer intressant då. För sig själv, eftersom ingen annan bryr sig. Ja, herre Gud.

Ibland är man för full av (?) självinsikt för sitt eget bästa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0