stillstanding

sammanfattar mina hundpromenader. Syrsorna för liv i gräset, jag plockar körsbär, hallon och blåbär till marsvinen, hunden hoppar upp på alla stenarna. Vädret uppför sig och bär sig åt.

Vi som gillar fantasi vet att livet inte är linjärt och förutsägbart. Hur mycket vi än forskar kommer vi aldrig att veta allt. Varje ny kunskap för gränsen för vad vi kan veta ännu längre bort. Lösningen ligger kanske i att veta mindre, typ ingenting. Men det är svårt, vi åt ju ändå av Kunskapens frukt, det går inte att komma tillbaka från det nu.

svaret ligger djupare
ännu längre ner
men jag vill inte dit
jag är rädd
rädd för vad?
(visste jag det skulle jag inte vara rädd)