stillstanding

Jag vet inte hur medvetet hon har använt sig av psykologi i berättelsen om Harry, min gissning (som själv har fuskat lite med författande) är att historien - med dess många bottnar - har kommit till henne intuitivt. För att förgöra ondskan måste du förstå den, för att förstå den måste du inse att du har en del i den. Minner mig om Jung och hans teorier om Skuggan. Vi har alla gott och ont inom oss, det farligaste vi kan göra är att tro att vi bara är goda (eller onda). Ingen kan göra rätt jämt. Min erfarenhet är att jag har mycket svårare för att erkänna mina egna tillkortakommanden än andras. Så finns det människor vars misstag vi har svårare att ursäkta än andras. I botten ligger hur mycket vi tycker om oss själva. Och andra.

Ack ja, de har alla rätt. I accepterandet av livets realiteter ligger en enorm frihet. Jag har börjat träna mig på att inte bli irriterad på andra människor och det går rätt bra. De är som de är, jag är som jag är.

(Dumbledore, som säger många kloka saker, säger bla; Det är våra val som gör oss onda eller goda. Berättelsen om HP handlar framförallt om Kärlek. Voldemort (som är alltigenom ond) kan inte älska. Det kan Harry och det är kanske den största skillnaden mellan dem. Harry söker inte makt, tvärtom, han avsäger sig den utan tvekan.)