stillstanding

Säger en karaktär i boken jag läser just nu, "Dark Eden" av Chris Beckett. Han har hittat på ett eget språk för de människor han skriver om, strandsatta på en mycket främmande planet i 160 år. De räknar tiden i vakenhet/sömn, graviditeter och livstider. De gamla räknar fortfarande i år, men det betyder inget för de unga som levt hela sitt liv i Dark Eden, en planet utan sol, där livet, ljuset och värmen kommer inifrån. Dessutom skildrar han ett skifte i matriarkat/patriarkat. En bok som gör mig mer fascinerad ju längre jag läser. Och olycklig.