stillstanding

Jag är ful, låt mig börja med att säga det. Jag vet inte om det spelar någon roll för hur allt blev, men låt oss säga det. Hade jag fötts och vuxit upp med ljusa, täta lockar, himmelsblå ögon och en rak, slank figur hade allt blivit annorlunda. Låt oss tro det, för husfridens skull.

Här har jag fått tid att tänka, vilket kanske är bra. När jag funderar på hur allt kunde ha börjat hittar jag en tidpunkt – tidigt – som kan ha blivit avgörande. Sedan gick allt av bara farten tills jag hamnade här, där jag inte har annat att göra än att tänka. På sätt och vis önskar jag att vi hade dödsstraff i det här landet. Då skulle allt vara över.

Jag tror jag var fyra, fem år. Jag var tillsammans med andra barn, kamrater vore synd att säga, jag hade inga sådana. Det var som när en hundvalp är totalt oförmögen att få vänner därför att den aldrig fått lära sig hur man gör och det finns ingen som kan visa den hur man gör. Det enda som händer är att den får en massa stryk. Som vuxen kan jag förstå detta och veta vad jag skulle ha gjort, men då, då var jag ett barn, med lika lite vett som en hundvalp på fyra, fem månader som bara fått stryk.   Jag minns en fyrkantig grusplan och några andra barn som spelar ett spel, fotboll kanske. Osäker på hur man gör springer jag in i spelet och tar upp bollen med händerna för att kasta den över ett staket. Där gick det inte att få den tillbaka, men det visste inte jag. Jag minns inte allt, men jag fick ta emot slag och sparkar från sex, sju ungar tills en vuxen kom och satte stopp. Jag försökte aldrig leka med andra barn igen.

Jag lärde mig tidigt att läsa, jag kan inte minnas att någon visade mig hur man gjorde, jag kunde bara. Snart letade jag upp böcker som ingen annan läste, längst in i biblioteket, de där böckerna de skäms för att de har men ändå inte kan göra sig av med. För man slänger ju inte böcker, eller hur? Inte ens om de bara handlar om mörka, otäcka och hemska saker. Det började med Poe, Blake och Lovecraft men fortsatte med volymer som hade orden ”mörk”, ”svart” och ”magi” i sig.

När jag var i femtonårsåldern var jag trött på att bara läsa om detta och ville börja prova i verkligheten, för att se om det fungerade. I början tog det emot att skära halsen av svarta katter eller hugga huvudet av tuppar, men det vande jag mig vid. Och det fungerade. Jag hämnades på alla dem som varit dumma mot mig från det jag föddes och fram till då. De blev sjuka, råkade ut för olyckor, blev av med arbeten och kraschade sina relationer. Och ingen fattade att det var jag för det är ju sånt som händer. Katterna var det ingen som saknade – det finns så många- och tupparna köpte jag av en kycklinguppfödare som inte kunde bry sig mindre om vad jag skulle ha dem till, de maldes annars ner till köttmjöl. Levande? Kanske, vad vet jag, det kunde jag inte bry  mig mindre om.

Naturligt nog ledde mina inledande lyckade erfarenheter till att jag ville utöka min påverkan. Kunde jag få hemska saker att hända på långt håll och i större skala, bara med andlig påverkan?

Man kan säga att jag lyckades. En världsomfattande epidemi, naturkatastrofer med miljontals döda, Golfströmmens ändrade kurs. Jag är mycket nöjd, synd bara att jag åkte dit. De dömde mig för brott mot mänskligheten till livstid. Hade de inte fått fast mig hade man trott att allt hade naturliga orsaker. Å andra sidan, vad kan vara mer naturligt än att en människa går över till den mörka sidan och hjälper undergången på traven?

De vill att jag ska ångra mig, men vad finns att ångra. Kanske är jag bara ännu en meningslös akt från Gud, hans sätt att rensa upp i genpolen. Hur som helst, jag tröstar mig med att allt snart är över och resten av mänskligheten ansluter sig till mitt svarta hål. Här ska vi sitta och invänta slutet. Välkomna.