stillstanding

tänkte som vi och gjorde som vi, då skulle allt bli bra. Det är ju så vi tänker, fast vi låtsas att vi tycker det är ok att vara annorlunda och olik. Det är ok att vara olik om man bara är som jag. Eller som vi. Olikhet leder till bristande förståelse och konflikter. Om mitt sätt att vara på inte duger blir jag ledsen och kanske arg. Allt kan kokas ner till en dikotomi: avståndshöjande och avståndssänkande signaler. Jag vill ha mer av det där och mindre av det där. Vi vill må bra. Hela tiden. Vi vill att alla vi tycker om (och är beroende av) också mår bra. Hela tiden. Och hur fungerar det?